Jag var nyss fyllda 20 år och hade erbjudits min första anställning som säljare, eller ”handelsresande” som det sas. När mina vänner lämnade Hälsingland var det ofta Stockholm eller backpack i Europa och Asien som var målet. För mig blev det Öjebyn strax norr om Piteå, då distriktet bestod av matbutiker från Umeå till Riksgränsen. Men det såg jag inte som några problem utan snarare som ett äventyr. Hösten 1989 startade min resa till Norrbotten. Jag skulle trampa upp mina första steg i det som skulle bli en vandring i en säljares fotspår.
Säljbolaget försåg mig med orderblock, dagrapport, kundkort, säljportfölj och visitkort – vuxet! Jag hängde med på samresa med en annan säljare några dagar och sen skulle jag köra igång. Första arbetsdagarna skulle bli i Umeå.
Det blev en lång och nervös resa från Piteå till Umeå den morgonen. Varför hade jag tackat ja till det här? Vem var jag att ha ambitioner för ett sånt bra jobb? Skulle jag överhuvudtaget klara det? Nåväl, första besöket började närma sig, en ICA butik i ett bostadsområde.
Väl där kliver jag in i butiken, stampar fram till butiksägaren och gör nog högst troligt ett sjukt dåligt intryck – för det slutar med att jag får en rejäl utskällning om dålig presentation, fel tid, och ett erbjudande helt uppåt väggarna (vi representerade bland annat Gillette rakprodukter och jag hade ju världens bästa nyhet med mig – men det hjälpte inte. Det gick käpprätt åt helvete). Jag satte mig i bilen, en tvärhand kortare och med känslan att vara helt värdelös. Helvete, den här dagen skulle bli min första och sista dag som säljare. Jag skulle behöva lämna tillbaka bil, säljportfölj, visitkort och allt annat för att åka hem till Hälsingland och förklara för mina kompisar – att säljare, det blev jag i alla fall inte.
Så flöt dagen på med besök nummer två, tre, fyra, fem. När den närmade sig sitt slut hade jag inte fått skriva en enda order. Inte en enda. Men jag stog i. Jag höll i planen. Besökte de butiker som skulle besökas och försökte få kontakt med inköparna med mitt budskap. Till slut återstod bara en butik, sen kunde jag åka till hotellet, lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt över min värdelösa insats. Bara en butik till.
… och där hände det – ägaren tog emot mig, bjöd på kaffe på kontoret, berättade om sin verksamhet och sina behov. Han lyssnade på min – antagligen jäkligt svaga – presentation om Gillette och dess nya rakhyvel. Och han köpte en kampanj!!!! Ordern var nog inte mer värd än bensinen jag förbrukat under dagen – men han sa ja! Med skakande händer skrev jag en order och satt länge kvar i bilen och begrundade butiksägarens signatur. Den var skriven längst ner i hörnet som bekräftelse på att han köpt kampanjen. Dagen efter började jag första besöket med att titta på ordern, och fokusera på platsen längst ner till höger där inköparen skulle bekräfta ordern. Jag letade fram känslan från gårdagens signatur och positiva avslut innan jag gick in till ny kund. Resan hade börjat.
30 år har gått sedan kundbesöket i Umeå. Jag kan fortfarande känna den bubblande känslan när det lossande. Butiksägaren tände ett hopp i mig. Han väckte min självkänsla till liv igen. Glädjen av att landa en affär där både säljare och köpare känner sig nöjd. Att få förtroendet att genomföra en kampanj. Den känslan var mångfalt större och viktigare än den som sänkt mig tidigare under dagen. Den av misslyckade besök. Samtidigt var det också den som blev ett livsviktigt lärande i att man måste få misslyckas ibland för att kunna lyckas med ett avslut.
Min väg som säljare har ibland varit spikrak och ibland extremt krokig. Jag lär mig fortfarande nya saker. Och framförallt lär jag mig förstå orsaken till vad som sker mellan säljare och köpare – oavsett om det är B2B försäljning mellan bolag eller B2C försäljning till konsument. Det och en del annat tänkte jag passa på att dela med mig i denna säljblogg framöver. Högt och lågt. Läs om du vill och hör av dig om du vill veta mer.
Jag har trampat upp en säljares fotspår i 30 år – och kommer förhoppningsvis trampa upp många, många fler.
/Björn – AKA Retailbjörnen.